Jag mår fysiskt illa. Känner mig psykiskt härjad. Nej, inte för att jag i kväll fick ringa anhöriga till en kvinna som mördats bara några timmar tidigare. Jag mötte en ännu mer påfrestande värld av ångest alldeles nyss. Inte bokstavligen, inte jämförbar. Men ändå helt horribel - lördagens fyllekaos i centrala Göteborg.
Genom mina nyktra ögon.
Utanför redaktionen står de och skriker. Två par, varav en kvinna är upprörd utöver det vanliga. Hennes dunjacka är uppknäppt och den allt för korta kjolen för klimatet blinkar till där lampan från köpcentret lyser ner mot hennes lår.
- Men varför kom du med då? Varför kom du om du har den inställningen ditt svin. Vem fan bad dig att följa med, skriker hon.
- Vad fan är det för fel på dig? Du är fan inte normal. Är det mitt fel då, väser han tillbaka.
Han balanserar på kanten till en verbal explosion. Hon famlar efter väggen bakom sig, tar ett par steg åt sidan och skriker igen. Hjälplöst men kontrollerat. Ilsket men uppgivet.
Jag känner ångesten krypa på mig. Hjärtat bultar oregelbundet. Jag hinner knappt komma bort från de två paren, förrän nästa drama utspelar sig. Allt under de få sekunder det tar för mig att passera dem på gatan.
- Det är fan inte sant. Jag ska ta de jävlarna. Det kan väl inte jag hjälpa, skriker han och närmar sig tjejen framför.
En tredje part, något lugnare, motar tillbaka honom.
- Det är inte värt det. Hon är inte värd det, säger han.
- Jag förstår inte vad det är med dig, skriker tjejen med gråten i halsen.
Våld ligger i luften.
Jag får svårt att andas. Inte på riktigt, men det känns så. Det här är en hemsk promenad, en av min livs längsta. Då är jag 150 meter från redaktionen. Klockan är 03.04 och taxibilarna står på rad vid Kungsportsplatsen.
- Aaaaaaaah. Fy fan, skriker hon i vild panik.
Jag stelnar. Nu är det allvar.
Runt hörnet av Hotell Avalon, vid McDonalds, står en mindre folkmassa och två bilar kommer körande.
- Era jävla blattejävlar, skriker tjejen.
Hon vänder sig och om från bilen som kör iväg i hög fart och en handfull andra människor närmar sig henne. Ok, hon är inte ensam och överfallen. Pust.
Tragiskt nog drar jag just en lättnadens suck. Det sista jag vill nu är att sugas in i något. Ändå skulle jag aldrig kunna gå därifrån om jag trodde att någon befann sig i fara. Men den här gången rusar andra till. Jag skäms för att känna mig lättad.
Jag rundar Apoteket kronan. En man i 35-årsåldern stapplar fram till en röd taxi. Han ramlar nästan in genom den öppna framrutan. Bägge hans händer är i byxfickorna. Världen känns som en karikatyr på sig själv, olustigt overklig i sin socialrealistiska närhet till mig. Jag kommer på mig själv att tänka på alla gånger jag själv gått på stadens gator, berusad och likgiltig till den tragik som utspelat sig kring mig. Den tragik jag själv deltagit i.
Framför O'Learys välsnaggade vakt går två tjejer i armkrok. De vinglar framför mig när jag närmar dem och värdet av deras kombinerade skoköp överstiger säkerligen hela min garderob. "Två stekarbrudar", är en tanke som flashar förbi i min hjärna.
Hon gråter. Det klapprar om deras fötter där de går snett framför mig.
- Jag är så pank. Vad ska jag göra? Det finns ingen utväg, snyftar hon fram.
Jag hör inte kompisens svar då jag tvingas väja för att komma förbi. De ser mig inte, lägger inte märke till mig. Jag glider fram som en svart vålnad längs Östra Hamngatans frostvåta kullerstensbeläggning.
Nu måste jag framåt. Tänka på annat. Inte sjunka in i deras värld av ångest och elände. Två grabbar går till höger om mig. De sneglar in på gatan där den där gayklubben ligger. Bägge ler hånfullt mot varann, jag antar en början till konversationen.
Och den kommer.
- Fyyyy faaaaaaan, säger den ena överdramatiskt.
Jag känner ilska. Ökar takten. Ser mig om efter spårvagnar, bussar, en väg bort. Vid övergångsstället som egentligen bara är ett virrvarr av spårväg åt alla tänkbara håll dundrar en spårvagn förbi. Jag tajmar mina steg för att kunna marschera över spåren, lagom till att vagnen passerat.
Dunk-dunk-dunk-dunk.
Ljuder är lätt att känna igen. En lila sportbil med tonade rutor kommer rullande efter spårvagnen. Två killar som ser ut som min schablonbild av en förortsgangster glor ut genom rutorna. De saktar ner och spanar ut över människorna som ragglar omkring vid Kungsportsplatsen.
"Vargen har hittat sin flock av får", tänker jag.
Killarna kanske är korgossar. Men inte i nattens värld, inte i självförsvarsmode. Då är alla potentiella hot, då är alla del av det skräckscenario jag stuckit in mitt huvud i. Jag går med raska steg iväg från bilen.
Ingen idé att ta det osäkra före det säkra.
Vid lejontrappan står ett par. De står nära varann och min första instinkt säger "skönt att en del är fyllekåta med". Där har jag stått själv, packad och frusen, men med bara min älskade i tanken. Bara vår åtrå i bubblan omkring oss.
Jag närmar mig, börjar nu intressera mig allt mer för dem jag ser. Dem jag hör, men passerar.
- Jag mår så jävla dåligt, säger han.
- Jag kan inte lita på dig längre, säger han med en hjärtskärande ångest i rösten.
De är i 30-årsåldern, kanske lite yngre och hon står där tyst. En lila Systembolagskasse vajar i hennes vänstra hand. Han lutar sig tillbaka mot det räcke som jag vet är där och brukar lysa grönt, men som nu knappt syns i mörkret.
Han höjer rösten och jag saktar in, jag vill höra fortsättningen. Även om det skär i mig. Nu vill jag veta vad som händer. Varför bråkar de?
Men jag kan inte. Jag orkar inte. Jag passerar ännu ett gäng spårvagnsspår och en tjej i min egen ålder får ögonkontakt med mig. Vi utbyter känslan "oj, är en till nykter människa trots allt ute vid den här tiden på en lördagsnatt".
Utan att säga ett ord.
Vid spårvagnshållplatsen ser jag på den elektroniska tidtabellen. Nio minuter. Men hur är det möjligt? Jag som hade tajmat allt för att komma lagom till min avgång. Jag intar en diskret position, är trött och vill inte träffa överförfriskade grannar eller bekanta.
Låt mig vara. Låt mig gå hem och sova.
Bakom mig står han i tystnad. Med stilig men ändå vardaglig klädsel ser han ut att ha varit på show i kväll. Säkert Rondo, eller kanske casinot? Mobilen ringer.
- Hmm. Jag undrade vart du tog vägen. Jag står vid Brunnsparken nu. Är väl hemma om femton- tjugo.
Tystnad.
- Blev han sur för att du pratade med mig? För han gick ju så tidigt? Är du säker?
Tystnad.
Det ligger en spya över ett imponerande stort område framför själva kuren.
Ingen står där. Alla har strategiskt valt platser så långt bort från lämningarna som fysiskt möjligt. En bilmotor harklar. Den vill inte starta och jag får déjà vu till barndomsåren då morsan hade en gammal Saab 900, som sällan startade på första försöket.
- Jag tror du kommer få höra om detta på måndag, säger mannen bakom mig.
Hans röst indikerar oro, hans kväll osar av svartsjuka och arbetsplatsromantik.
- Ett lock? Så mycket alltså, säger en glad kvinnoröst. Hon ser lite punkig ut, men ändå krogsnäll. Lite Lisbeth Salander light. Hon går självsäkert och kaxigt fram och tillbaka i sina bisarrt höga klackar. Cigaretten rör sig som en dirigents verktyg mellan fingrarna i telefonkonversationens svängar.
Jag ser upp på tavlan. Sex minuter.
Två tjejer kommer och ställer sig framför mig. De är 19-20 år gamla och känns som ett omaka par. En snäll och söt, lite tråkig flicka och en rivig, farlig liten dobberman som är medveten om att hon är snygg.
- Kom vi ställer oss i kuren. Det är kallt, säger den alldagliga flickan och börjar gå de tre, kanske fyra meter hon har till den artificiella värmen.
Tuff brud i lyxförpackning rör inte en fena. Hon sörplar på sin donken-cola och vänder sig mot mig.
- Är du glad? Har du roligt, frågar hon.
- Nej. Jag är nykter och tvingas se alla fyllon i action, svarar jag.
Hon vrider till, tappar colaförpackningen och spiller ut den på marken framför sig.
Jag tycker vätskan påminner om spyan som ligger placerad på ett liknande sätt några meter bort. Fast mindre. Och utan synliga matrester i den. Bara isbitar som glider ner mellan kullerstenarna.
- Vadå? Har du inte festat, frågar hon.
- Nej, jag har jobbat, svarar jag.
- Visst är du vakt, säger hon med ett lite hånfullt leende.
- Nej, jag är journalist.
- Jasså? Vem har du intervjuat i dag då, undrar fröken framåt.
Jag funderar på hur många procent av hennes gåpåiga stil som är verkliga och hur många som kommit fram med hjälp av kamrat alkohol. Hon påminner lite om mig.
- Ingen särskild. Jag har bara pratat med polisen om fyllebråk och sånt.
- Alltså vi skulle bara käka ute på Flame i kväll. Men så blev det värsta spritrejset, säger hon.
Hennes kompis är tillbaka. Hon gick aldrig någonstans. Men märks knappt.
- Flame? Vad är det för ställe, frågar jag.
- Aah, det är en biljardhall typ. I Majorna.
- Ok, inte direkt mina kvarter då, säger jag.
Spårvagnen kommer. Hon ser den, ler lite fånigt och frågar mig:
- Ska du med femman eller?
Nu flörtar hon öppet med mig. Eller så inbillar jag mig bara det. Men en sak är säker, det kommer en våg av alkoholstank från hennes mun mot mitt ansikte. Jag ler, tycker det är sött. Hade jag varit 18 år och full hade jag säkert hoppat på den där spårvagnen. Bara för att se om det fanns en chans.
Men samtalet är i alla fall behagligare än den ångest och fyllepanik jag fått uppleva bara ett fåtal minuter tidigare.
- Nej. Alla kan inte bo i Biskopsgården, säger jag.
- Fast det gör inte vi heller. Vi ska bara upp på en liten utflykt. Lite efterfest, säger hon.
De vinkar och säger "ha en kul kväll". Jag svarar "detsamma".
- Ha det så kul G-P journalisten, säger hon när hon studsar på spårvagnen med sin mörka sidbena flaxande framför ögonen.
Jag tänker att jag ska rätta henne. Men vad vore poängen.
Hon är ju full och minns knappast vårt samtal i morgon ändå.
Hoppas hon minns att hon hade en kul kväll i varje fall. Om hennes kväll nu slutade on that note. Det fanns tillräckligt med ångest, våld och tårar på Göteborgs mörka gator den här natten. Det behövdes inte fler.
Nu steg jag innanför min ytterdörr. Äntligen avskärmad från allt jag bevittnat. 60 minuter senare lägger jag mig i min hårda men varma säng. I trygghet och förnekelse, tills nästa natt på Göteborgs kalla gator.
Genom mina nyktra ögon.
Utanför redaktionen står de och skriker. Två par, varav en kvinna är upprörd utöver det vanliga. Hennes dunjacka är uppknäppt och den allt för korta kjolen för klimatet blinkar till där lampan från köpcentret lyser ner mot hennes lår.
- Men varför kom du med då? Varför kom du om du har den inställningen ditt svin. Vem fan bad dig att följa med, skriker hon.
- Vad fan är det för fel på dig? Du är fan inte normal. Är det mitt fel då, väser han tillbaka.
Han balanserar på kanten till en verbal explosion. Hon famlar efter väggen bakom sig, tar ett par steg åt sidan och skriker igen. Hjälplöst men kontrollerat. Ilsket men uppgivet.
Jag känner ångesten krypa på mig. Hjärtat bultar oregelbundet. Jag hinner knappt komma bort från de två paren, förrän nästa drama utspelar sig. Allt under de få sekunder det tar för mig att passera dem på gatan.
- Det är fan inte sant. Jag ska ta de jävlarna. Det kan väl inte jag hjälpa, skriker han och närmar sig tjejen framför.
En tredje part, något lugnare, motar tillbaka honom.
- Det är inte värt det. Hon är inte värd det, säger han.
- Jag förstår inte vad det är med dig, skriker tjejen med gråten i halsen.
Våld ligger i luften.
Jag får svårt att andas. Inte på riktigt, men det känns så. Det här är en hemsk promenad, en av min livs längsta. Då är jag 150 meter från redaktionen. Klockan är 03.04 och taxibilarna står på rad vid Kungsportsplatsen.
- Aaaaaaaah. Fy fan, skriker hon i vild panik.
Jag stelnar. Nu är det allvar.
Runt hörnet av Hotell Avalon, vid McDonalds, står en mindre folkmassa och två bilar kommer körande.
- Era jävla blattejävlar, skriker tjejen.
Hon vänder sig och om från bilen som kör iväg i hög fart och en handfull andra människor närmar sig henne. Ok, hon är inte ensam och överfallen. Pust.
Tragiskt nog drar jag just en lättnadens suck. Det sista jag vill nu är att sugas in i något. Ändå skulle jag aldrig kunna gå därifrån om jag trodde att någon befann sig i fara. Men den här gången rusar andra till. Jag skäms för att känna mig lättad.
Jag rundar Apoteket kronan. En man i 35-årsåldern stapplar fram till en röd taxi. Han ramlar nästan in genom den öppna framrutan. Bägge hans händer är i byxfickorna. Världen känns som en karikatyr på sig själv, olustigt overklig i sin socialrealistiska närhet till mig. Jag kommer på mig själv att tänka på alla gånger jag själv gått på stadens gator, berusad och likgiltig till den tragik som utspelat sig kring mig. Den tragik jag själv deltagit i.
Framför O'Learys välsnaggade vakt går två tjejer i armkrok. De vinglar framför mig när jag närmar dem och värdet av deras kombinerade skoköp överstiger säkerligen hela min garderob. "Två stekarbrudar", är en tanke som flashar förbi i min hjärna.
Hon gråter. Det klapprar om deras fötter där de går snett framför mig.
- Jag är så pank. Vad ska jag göra? Det finns ingen utväg, snyftar hon fram.
Jag hör inte kompisens svar då jag tvingas väja för att komma förbi. De ser mig inte, lägger inte märke till mig. Jag glider fram som en svart vålnad längs Östra Hamngatans frostvåta kullerstensbeläggning.
Nu måste jag framåt. Tänka på annat. Inte sjunka in i deras värld av ångest och elände. Två grabbar går till höger om mig. De sneglar in på gatan där den där gayklubben ligger. Bägge ler hånfullt mot varann, jag antar en början till konversationen.
Och den kommer.
- Fyyyy faaaaaaan, säger den ena överdramatiskt.
Jag känner ilska. Ökar takten. Ser mig om efter spårvagnar, bussar, en väg bort. Vid övergångsstället som egentligen bara är ett virrvarr av spårväg åt alla tänkbara håll dundrar en spårvagn förbi. Jag tajmar mina steg för att kunna marschera över spåren, lagom till att vagnen passerat.
Dunk-dunk-dunk-dunk.
Ljuder är lätt att känna igen. En lila sportbil med tonade rutor kommer rullande efter spårvagnen. Två killar som ser ut som min schablonbild av en förortsgangster glor ut genom rutorna. De saktar ner och spanar ut över människorna som ragglar omkring vid Kungsportsplatsen.
"Vargen har hittat sin flock av får", tänker jag.
Killarna kanske är korgossar. Men inte i nattens värld, inte i självförsvarsmode. Då är alla potentiella hot, då är alla del av det skräckscenario jag stuckit in mitt huvud i. Jag går med raska steg iväg från bilen.
Ingen idé att ta det osäkra före det säkra.
Vid lejontrappan står ett par. De står nära varann och min första instinkt säger "skönt att en del är fyllekåta med". Där har jag stått själv, packad och frusen, men med bara min älskade i tanken. Bara vår åtrå i bubblan omkring oss.
Jag närmar mig, börjar nu intressera mig allt mer för dem jag ser. Dem jag hör, men passerar.
- Jag mår så jävla dåligt, säger han.
- Jag kan inte lita på dig längre, säger han med en hjärtskärande ångest i rösten.
De är i 30-årsåldern, kanske lite yngre och hon står där tyst. En lila Systembolagskasse vajar i hennes vänstra hand. Han lutar sig tillbaka mot det räcke som jag vet är där och brukar lysa grönt, men som nu knappt syns i mörkret.
Han höjer rösten och jag saktar in, jag vill höra fortsättningen. Även om det skär i mig. Nu vill jag veta vad som händer. Varför bråkar de?
Men jag kan inte. Jag orkar inte. Jag passerar ännu ett gäng spårvagnsspår och en tjej i min egen ålder får ögonkontakt med mig. Vi utbyter känslan "oj, är en till nykter människa trots allt ute vid den här tiden på en lördagsnatt".
Utan att säga ett ord.
Vid spårvagnshållplatsen ser jag på den elektroniska tidtabellen. Nio minuter. Men hur är det möjligt? Jag som hade tajmat allt för att komma lagom till min avgång. Jag intar en diskret position, är trött och vill inte träffa överförfriskade grannar eller bekanta.
Låt mig vara. Låt mig gå hem och sova.
Bakom mig står han i tystnad. Med stilig men ändå vardaglig klädsel ser han ut att ha varit på show i kväll. Säkert Rondo, eller kanske casinot? Mobilen ringer.
- Hmm. Jag undrade vart du tog vägen. Jag står vid Brunnsparken nu. Är väl hemma om femton- tjugo.
Tystnad.
- Blev han sur för att du pratade med mig? För han gick ju så tidigt? Är du säker?
Tystnad.
Det ligger en spya över ett imponerande stort område framför själva kuren.
Ingen står där. Alla har strategiskt valt platser så långt bort från lämningarna som fysiskt möjligt. En bilmotor harklar. Den vill inte starta och jag får déjà vu till barndomsåren då morsan hade en gammal Saab 900, som sällan startade på första försöket.
- Jag tror du kommer få höra om detta på måndag, säger mannen bakom mig.
Hans röst indikerar oro, hans kväll osar av svartsjuka och arbetsplatsromantik.
- Ett lock? Så mycket alltså, säger en glad kvinnoröst. Hon ser lite punkig ut, men ändå krogsnäll. Lite Lisbeth Salander light. Hon går självsäkert och kaxigt fram och tillbaka i sina bisarrt höga klackar. Cigaretten rör sig som en dirigents verktyg mellan fingrarna i telefonkonversationens svängar.
Jag ser upp på tavlan. Sex minuter.
Två tjejer kommer och ställer sig framför mig. De är 19-20 år gamla och känns som ett omaka par. En snäll och söt, lite tråkig flicka och en rivig, farlig liten dobberman som är medveten om att hon är snygg.
- Kom vi ställer oss i kuren. Det är kallt, säger den alldagliga flickan och börjar gå de tre, kanske fyra meter hon har till den artificiella värmen.
Tuff brud i lyxförpackning rör inte en fena. Hon sörplar på sin donken-cola och vänder sig mot mig.
- Är du glad? Har du roligt, frågar hon.
- Nej. Jag är nykter och tvingas se alla fyllon i action, svarar jag.
Hon vrider till, tappar colaförpackningen och spiller ut den på marken framför sig.
Jag tycker vätskan påminner om spyan som ligger placerad på ett liknande sätt några meter bort. Fast mindre. Och utan synliga matrester i den. Bara isbitar som glider ner mellan kullerstenarna.
- Vadå? Har du inte festat, frågar hon.
- Nej, jag har jobbat, svarar jag.
- Visst är du vakt, säger hon med ett lite hånfullt leende.
- Nej, jag är journalist.
- Jasså? Vem har du intervjuat i dag då, undrar fröken framåt.
Jag funderar på hur många procent av hennes gåpåiga stil som är verkliga och hur många som kommit fram med hjälp av kamrat alkohol. Hon påminner lite om mig.
- Ingen särskild. Jag har bara pratat med polisen om fyllebråk och sånt.
- Alltså vi skulle bara käka ute på Flame i kväll. Men så blev det värsta spritrejset, säger hon.
Hennes kompis är tillbaka. Hon gick aldrig någonstans. Men märks knappt.
- Flame? Vad är det för ställe, frågar jag.
- Aah, det är en biljardhall typ. I Majorna.
- Ok, inte direkt mina kvarter då, säger jag.
Spårvagnen kommer. Hon ser den, ler lite fånigt och frågar mig:
- Ska du med femman eller?
Nu flörtar hon öppet med mig. Eller så inbillar jag mig bara det. Men en sak är säker, det kommer en våg av alkoholstank från hennes mun mot mitt ansikte. Jag ler, tycker det är sött. Hade jag varit 18 år och full hade jag säkert hoppat på den där spårvagnen. Bara för att se om det fanns en chans.
Men samtalet är i alla fall behagligare än den ångest och fyllepanik jag fått uppleva bara ett fåtal minuter tidigare.
- Nej. Alla kan inte bo i Biskopsgården, säger jag.
- Fast det gör inte vi heller. Vi ska bara upp på en liten utflykt. Lite efterfest, säger hon.
De vinkar och säger "ha en kul kväll". Jag svarar "detsamma".
- Ha det så kul G-P journalisten, säger hon när hon studsar på spårvagnen med sin mörka sidbena flaxande framför ögonen.
Jag tänker att jag ska rätta henne. Men vad vore poängen.
Hon är ju full och minns knappast vårt samtal i morgon ändå.
Hoppas hon minns att hon hade en kul kväll i varje fall. Om hennes kväll nu slutade on that note. Det fanns tillräckligt med ångest, våld och tårar på Göteborgs mörka gator den här natten. Det behövdes inte fler.
Nu steg jag innanför min ytterdörr. Äntligen avskärmad från allt jag bevittnat. 60 minuter senare lägger jag mig i min hårda men varma säng. I trygghet och förnekelse, tills nästa natt på Göteborgs kalla gator.
MUSIK/POLITIK. Här får ni höra en hel bunt politik...eh rappare, MC:s snacka om sina politiska preferenser. Norrmän här de, för övrigt. Ganska kloka med. Jävlar vilken omgång FRP får.
MUSIK/POLITIK. Norska hiphop-gruppen Gatans Parlament läser upp hatbrev från sin nya bok för norska Kingsize magasines tittare. The kick your ass take your soul kill em all country, world power motherfucker!
POLITIK. Sveriges statsminister visar prov på att han har väldigt dåligt självförtroende. Märkligt, med tanke på att han är Sveriges mäktigaste man. Socialdemokrater som ringer runt och får pressen att ställa frågan "kommer Alliansen att samarbeta med Sverigedemokraterna"?
En självsäker statsminister skulle inte skylla ifrån sig som ett litet barn, han skulle enbart säga något i stil med:
"Det finns inte en chans i helvete att jag låter mitt partis, eller min regeringskoalitions framtid bygga på stöd av ett främlingsfientligt och rasistiskt parti som Sverigedemokraterna. Vi tänker aldrig samarbeta med dem."
Men Reinfeldt gör inte det. Därför tror väldigt många väljare att han håller dörren öppen för samarbete med högerextremister och därmed fortsätter frågan även att komma från media. Socialdemokrater som ringer runt? Snacka om att omyndigförklara presskåren och det svenska folket.
ISHOCKEY/NHL. Jag läste Henrik Lemans blogg angående det här med tacklingar (nåja). Han tar upp hur Expressen i går ville se en artikel om att Joel Lundqvist inte är OS-aktuell, på sitt rätt så snygga (men ändå lagom tykna) vis:"Jag hoppade den grejen.
Med all respekt för Joel: en spelare som flyttade hem från NHL, som gått skadad länge och fortfarande har svårt att tackla - OS är inte min första tanke då..."
Men min främsta reaktion efter att ha läst blogginlägget var att börja scanna mina minnesbilder från tidigare års OS-turneringar. Scanna minnet för att finna stora svenska tacklingar, så kallade "hard hits". Jag kan, utan att påstå att mitt minne är oklanderligt, ärligt talat inte säga att jag minns någon speciellt utmärkande tackling från en svensk OS-spelare. Då har jag ändå följt dessa med stort intresse sedan barnsben, vilket i mitt fall innebär start i Lillehammer 1994.
Så jag reagerade på Twitter:
Men han var väl inte helt överens med mig om kompetensen på området:
Då var hela helvetet i gång.Leman visste inte att han tog snack med en tacklingsfetischist:
Varpå Leman (nästan som en hal politiker) försökte chockvända det hela till ett 'bara man är tuff så är man en tacklande hockeyspelare'-resonemang:
Som naturligtvis bara fick mig att ta strid. För HARD HITTERS, är ju heliga:
Nu backade Leman lite från grundtesen:
Men (stackars Leman) så lätt ger jag mig inte:
Och nu började vi avrunda (notera att han nu mer eller mindre kapitulerat, om det är på grund av min envishet eller lite väl utsträckt haka från början, låter jag vara osagt):
Varpå jag drog den enda vettiga slutsatsen från Twitter-växlingen:
Hard hitters ja. Leman nämner en av mina all time favoriter - Kasparaitis - men det finns så många fler som är värda omnämnanden i sammanhanget, både från dagens som gårdagens NHL-spel.Sverige har en del killar som sticker ur mängden när det kommer till att tacklas, men sett på en svensk nivå. Den absolut bästa av dem är Kronwall - som faktiskt kan konkurrera på allvar om rätt så höga platser på professionella topp 10 rankningar över de bästa tacklingsspelarna i NHL.
"Problemet" är bara att i ett OS-sammanhang är Kronwall bara så stark som det övriga laget kring honom. Lex weakest link - har Sverige många svaga spelare, när det kommer till det rent fysiska. Då Kronwall (och eventuellt Murray, som dock inte är en hard hitter i NHL) ställs mot världens bästa tacklingsspelare just nu, som Milan Lucic i Kanada och Zdeno Chara i Slovakien kan hans spetskompetens raderas ut i de flesta matcher.
Där är det bredden bakom honom som oroar mig.
När Sveriges "Tre kronor" kan ställa så kallade "tuffa forwards" som Forsberg och Holmqvist på banan så kontrar USA med att ha ett helt lag där tacklingskompetensen är långt över europeiskt genomsnitt. Ofta inte tekniskt överlägsna tacklare, men där hjärta och vilja alltid leder till överkompensation - på gott och ont. Det kan ju innebära en massa utvisningar och domarnivån inte håller tillräckligt hög, eller vild, standard. Ryssland har samtidigt en handfull NHL-skolade tuffingar och Kanadas lag ser ut som rena skräckmaskinen, om jag ska vara ärlig.
Det här var lönnlövens kedjor vid ett OS-läger i augusti:
Red Team
Joe Thornton-Patrick Marleau-Dany Heatley
Mike Richards-Brenden Morrow-Jeff Carter
Andy McDonald-Milan Lucic-Daniel Cleary
Shane Doan-Jordan Staal
White Team
Sidney Crosby-Rick Nash-Jarome Iginla
Jonathan Toews-Derek Roy-Martin St. Louis
Jason Spezza-Eric Staal-Corey Perry
Vincent Lecavalier-Ryan Smyth-Patrick Sharp
Varpå jag bara säger: holy shit. Vad fan äter de i Kanada? Det är i princip enbart, ("fixstjärnor" i de flesta fall dessutom inkluderade!) monster som de ställer på banan. Nu vet jag att de flesta klipp är slagsmålsrelaterade, men det visar att Kanadas killar inte backar undan från fysiskt spel och tänk på storleken på spelarna när ni kikar på klippen. Det är inga duvungar som står som favoriter i hemma-OS direkt...
Avslutningsvis bör ni se följande klassiska video:
RELIGION. Snart är det jul. Därför tänker jag hur det skulle se ut om det visar sig att Buddha hade rätt. Det visar sig att vi alla reinkarneras och kommer tillbaka till vår värld i annan skepnad. Då undrar jag hur Jesus Kristus skulle reagera om han kom tillbaka i dag.
Då skulle det visa sig att vi tillber honom året runt. Vilket kan kännas rätt coolt till en början. Men i detaljerna finns sanningen. Den krassa verkligheten. Jesus skulle bli chockad.
Först kommer påsken, då vi firar att Jesus dog. Bara det liksom. Där får guds son stå och se hur vi festar i ära till det faktum att han återuppstod från döden genom följande metod: vi samlas kring vår nya gud, påskharen! Helt logiskt gömmer den här guden ägg som innehåller gåvor och skatter som vi sedan letar efter. Till sist övervakar påskharen människornas frosseri i godis och en avrundande fisk- och fläskmåltid, tills de serveras en groggbuffé och i bästa fall spyr som salut till uppståndelsen...
På vinterhalvåret har vi den stora helgen där vi firar Jesu Kristi födelse. Självklart går detta till genom att tillbe mammon i ett par månader och sedan avsluta med att explodera i en vid tomtehysteri veckan före själva högtiden. Jultomten är som bekant Jesus bror, va? Allt detta mynnar ut i att vi roffar åt oss egendomar framför en skrikande Kalle Anka på tv. Som om inte denna orgie i kristendomen var tillräcklig så hela toppar vi alltihop med att käka julskinka i Jesu Kristi ära. Och i bästa fall avslutar vi detta med en smattrande salut i form av groggbuffé tills vi spyr. I ära av Jesu kristi födelse. På bakfyllan blir det lite mer julskinka.
Oj, var Jesus jude? Fan, det hade vi inte tänkt på. Grisfrosseriet ja, hur gör vi med det? Men han kanske gillar dopp i grytan ändå? Bäst vore nog trots allt om Jesus reinkarnerades som jultomten, eller i alla fall som Anna Anka. Då skulle vi tillbe honom även på hans reinkarnerade julafton 2009 och allt skulle vara frid och fröjd i stugan. Med gris i mun och svininfluensa i luften.
God jul!
Kopia av den inramade GT-förstasida som Glenn Hysénfick i 50-årspresent av den västsvenska kvällstidningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)