JOURNALISTIK. I dag träffade jag Mohamad, en fotbollstränare från Östra Göteborg som är månadens vinnare av GT-Sanktans pris till den bästa tränaren i de göteborgska ungdomsserierna.
Han satt bredvid mig och berättade att han inte kom ihåg senaste gången han fick ett pris.
Glädjen bara lös i hans ögon. Ibland är det vi sysslar med helt jävla underbart.

Vinnaren får tröjor från Stadium och GT till hela sitt lag, ett fint diplom, en väska, en jacka och ett presentkort. Allt det här fick Mohamad att rodna, han log och tackade oss tio gånger om. Lite uppmuntran, ett par vänliga ord och ett erkännande för de många år som ideell ledare för det flicklag som hans dotter en gång släpade med honom till. Det var allt som krävdes för att lyfta hans dag.

På väg ut från Stadium-butiken gick Mohamad bakom oss med en stor flyttlåda full av priser, när jag slängde en blick över axeln. Han log med hela ansiktet.  Där gick han rakryggad, stolt, men först och främst glad.

En förhållandevis liten gest från vår sida gjorde inte hans dag, inte hans vecka utan var förmodligen just den typ av enkelt och uppskattande erkännande som de flesta av oss ständigt behöver men så sällan får. Sådana här dagar blir jag lycklig av att jobba med något så marknadsbaserat som jag ändå sysslar med till vardags. Det är inget som vinner journalistpriser, men det ger vanliga människor ett leende på läpparna och den typ av erkännande för sitt vardagliga slit och sin anonyma existens som ingen annan kommit att tänka på att de behöver.

Vilket lag Mohamed tränar? Det kan du läsa i söndagens GT eller på Sanktan.se/goteborg 24 timmar senare. I dag nöjer vi med oss att ha spridit lite glädje med det arbete vi lägger ner. Det räcker långt, väldigt långt.

0 kommentarer:

top